Håknäs historia

Håknäsbrevet  Älvsträckningen Landsvägen  Branden  Sågverksperioden  Håknäsbacken Självhushåll  Håknäs kvarn  Elström  Besök i byaffär Tillgång till Håknäs historia

Håknäs är en gammal medeltida odalby som första gången är omnämnd i Håknäsbrevet från år 1494 (två år efter att Columbus nådde Amerika). Detta brev är ett lagmansbrev skrivet på pergament. Det finns bevarat och deponerat hos Västerbottens Museum.  Håknäsbrevet innehöll en överenskommelse om fiske- och strandrätten för byarna Håknäs och Öre.

Byn hade då namnet Hakanes. Ett halvt sekel senare i skatteboken av år 1550 heter byn Häkänäs, i Gustav Vasas kartläggning av  fiskevatten år 1552 kallas byn Håkånes. Namnet antas gå tillbaka till namnet Håkan eller Håkon som kan ha varit byns förste bebyggare.

Vid denna tid, år 1550, hade byn 6 hemman och det antalet finns angivet även hundrafemtio år senare. Storskifte genomfördes från år 1758 till 1821.En karta från 1812 visar 12 hemman. Vid laga skifte åren 1858-1861 uppges byn ha 14 hemman varav 10 var bondeägda.  Laga skifte och storskifte hade till syfte att föra ihop mindre skiften till större för att därmed skapa rationellare förutsättningar för jord- och skogsbruk.

Grävde om älven

Långt bakåt i tiden, okänt när, utfördes en grävning som för alltid förändrade byns utseende. Man kom att ändra älvens lopp genom att gräva en bäck öster om den gamla älvsträckningen. Genom denna bäck sökte sig sen älven så småningom ett nytt lopp i sin fulla bredd ner genom byn. Man kan än idag se rester av den gamla älvbottnen som kallas gammåbott'n. Vem eller vilka som utförde detta grävningsarbete är oklart. Olika byar nämns som ansvariga, Långed, Håknäs och Öre. Resultatet av grävningen gav dock med säkerhet upphov till mångåriga tvister om mark och fiske. Men älven fick en rakare fåra genom byn och Håknäs kom att få ökad mark på byasidan av älven.

Landsvägen

Kustlandsvägen nådde år 1635 upp till Öreälven vid Långed. Den första bron över Öreälven var färdig hösten 1640. Det var en träbro. Gästgivaregårdar inrättades efterhand i Levar, Ava och Ängersjö.

Håknäs by brann ner år 1761

Det skedde tidigt på dagen 25 juli 1761. De flesta av byborna var sysselsatta med slåtter en kvarts mil från byn. Denna brand torde ha varit den mest förödande händelsen som drabbat nordöstra Ångermanland under äldre tid.

Byn bestod av sju grannar med en tät byakärna, varför elden kunde löpa snabbt mellan husen och göra alla bybor hemlösa. Ett nittiotal byggnader större och mindre brann ner på någon timme. Det var huvudbyggnader, bagarstugor, vedlider, ladugårdar och bodar. Även stora kornhässjor med tak brann ner. Allt var ju byggt av trä och husen hade spån på taken. Årstiden var varm och torr. Släckningsförsöken var utsiktslösa. Branden bedömdes som en vådaeld varför s.k. brandstod utbetalades för att möjliggöra uppbyggnad av de olika bostäderna. För lösöre och husgeråd gavs vid den tiden ingen ekonomisk ersättning, detsamma gällde bastur och kölna som var ett hus för lintorkning och mältning av säd.

Byborna blev sen manade att vid uppbyggnaden av byn glesa ut bebyggelsen för att förebygga en ny liknande tragedi.

Fem år efter denna storbrand drabbades byn också av en omfattande skogsbrand.

Sågverksperioden 

I Håknäs igångsattes år 1761 en av länets första finbladiga sågverk på norra sidan om älven, Håknäsbacken. Privilegier erhölls att efter Öreälven årligen få fälla mellan 1000-2000 träd för att säkra driften. Denna såg var vid 1800-talets slut en av de största sågarna i norra Ångermanland. Den kom att finnas kvar i 135 år.  Lämningar efter den stora anläggningen finns att se vid Öreälven.  Sågen hade många ägare bland andra Gustav Haeggström som kom att sätta stark prägel på hela bygden.

Driften omfattade så småningom också jordbruk, skogsegendomar, kvarnrörelse, kolning, skeppsrederi och ett skeppsbyggeri. Det senare anlades 1848 vid Kylören intill Öreälvens utlopp. Där byggdes skepp som skulle frakta de sågade trävarorna till fjärran länder.

Virket flottades på Öreälven från sågverket i Håknäs ut till en upplagsplats  i älvens utlopp. Denna flottning försämrade virkets kvalitet och var ett tungt och besvärligt arbete. Det kunde endast ske när flottning var möjlig och alltså inte under vinterhalvåret. Sågverksamheten hade sin kulmen under 1850-1870-talen. När driften upphörde 1895 var antalet anställda 120 personer. Sågföretaget flyttades då till Norrbyskär som i Frans Kempes regi blev ett mönstersågsamhälle på en ö utanför Norrbyn norr om Öreälven.

Sågverkssamhället Håknäsbacken

Den som söker idyller och utflyktsmål i området kan söka sig fram till Håknäsbacken vid  Öre älv. Där finner man resterna av ett sågverkssamhälle med anor från 1700-talet och som blomstrade som bäst för 125 år sen.

Det lilla sågsamhället Håknäsbacken som började byggas 1835  är än idag en anmärkningsvärt välbevarad och sevärd miljö från vattensågverkens tid. Samtliga bevarade byggnader är kulturminnesmärkta. Ursprungligen fanns där arbetarbostäder, skola med kyrksal, affär, brukskontor och inspektorbostad och detta byggdes på ömse sidor om bruksgatan och blev till ett eget fungerande samhälle.

En herrgård som uppfördes på en holme intill älven i Håknäs i nära anslutning till sågverket ägdes av brukspatron Haeggström. Kring denna herrgård fanns en vacker park och trädgård samt en kägelbana, som påminde om en bowlingbana.  Denna herrgård flyttades till Nordmalings samhälle och kallas Hammargården.


Självhushållens tid

Under 1800-talet och tidigare fanns i byn anordningar för linrötning s.k. linsänke och en gistvall som var en stor ställning för torkning av fisknät. Fiske har i alla tider varit en viktig utkomstmöjlighet i byn. Vidare fanns lertag och sandtag med tegelslagningsplats.

Tjärbränning har varit vanligt överallt i det skogrika Norrland och förekom även i Håknäs. Salpeterframställning har varit ett av de få sätten att komma över kontanter. Salpeter köptes upp av kronan och användes vid krutframställning.
Läs mer!

Håknäs kvarn

Skvaltkvarnar förekom i Öreälven vid Håknäsforsen  redan under 1400-1500-talen. I gamla handlingar från byarna Håknäs och intilliggande Öre klargjordes rätten till fri kvarnväg.

Håknäs kvarn, som nu finns kvar och som är kulturhistorisk, byggdes år 1869.  Den ligger vid den gamla Öreälvsbron mellan byn Håknäs och Håknäsbacken. Kvarnen var i drift fram till år 1948. Den är unik då den aldrig byggdes om till el-drift utan drevs av två vattenturbiner. En dammbyggnad uppfördes ovanför kvarnen för att leda vatten till kvarndriften. Detta var en så kallad tullmjölskvarn där böndernas säd både maldes och beskattades.

Kvarnen är under renovering och hela miljön kommer att så småningom återskapas.

Läs mer om Håknäs kvarn och Kvarnföreningen!

Elström kommer till byn

Julaftonen 1918 kom elektriciteten till byn och levererades från en nybyggd kraftstation i Långed. Oskar, då 8 år, berättar:

"Jag minns hur vi barn satt blickstilla på kökssoffan, andlöst väntande på undret som skulle ske precis klockan två när det började skymma. Husets fader gick högtidligt fram till väggen och vred om strömbrytaren och 15-wattslampan i sin skomakarskärm tändes i hemmet. En oförglömlig upplevelse! Det kunde vara både si och så med strömföringen under den första tiden. Långedsstationen hade första vintern problem med snösörja i turbinintaget så att lamporna ibland lyste som stearinljus. Detta fenomen kallades "hä sörj".

Elströmmen öppnade en ny värld. Detta tilldrog sig vid första världskrigets slut. I och med elströmmen var det slut på karbidlampans säregna lukt i hemmen. Fotogen hade då inte funnits i handeln på länge på grund av kriget.

Besök i en byaffär 1920 - Håknäs Handelsaktiebolag

Detta var en stor och välsorterad affär som också hade flera filialer. Det kan vara svårt att nära ett sekel senare förstå vad vissa saker användes till. Därför ges ibland en kortfattad förklaring.
Läs mer!

 Folkrörelsearkivet i Västerbotten         

ARKIVBILDARE: HÅKNÄS BY

Datum 2007-03-14                Storlek (hm): 0.42                    Signatur KH                      

Tillbaka

Startsida